Finland och Sverige bör stanna utanför Nato

SvD 141123  Finland och Sverige bör stanna utanför Nato 
Varför skall man ändra en strategisk huvudlinje som för svensk del har 200 år på nacken, och för finsk del också är väl förankrad, om en ny tycks resa flera frågor än den löser? Bättre då att fördjupa samarbetet med Nato, skriver de före detta ambassadörerna Mats Bergquist och René Nyberg.

Finlands och Sveriges förhållande till Nato är en fråga om ”grand strategy”, att använda ett lands resurser för att säkra dess integritet och oberoende. I synnerhet små stater ändrar sällan sina huvudlinjer, eftersom det gäller att bygga upp ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken. 

Frågan om ett eventuellt Nato-medlemskap diskuteras vanligen från den ganska konkreta utgångspunkten att små stater inte längre har råd att försvara sig själva. Kriget i Ukraina har vidare i mångas ögon gjort ett medlemskap aktuellt.

Frågan har dock, vilket president Sauli Niinistö berört, vidare geopolitiska aspekter och berör inte bara våra länder. Sverige och Finland tillhör Europas till ytan största stater. Om de nu ändrar sin ”grand strategy” skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan Nato och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett Nato-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika. Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater. Att nu överge denna linje skulle innebära en stor strategisk förändring i Europa och i onödan utmana Ryssland.

Rysslands strategiska mål i Nordväst är troligen att förhindra Finlands och Sveriges Nato-medlemskap. Kriget i Ukraina har dock visat att strategiskt tänkande inte är Rysslands starka sida. Tvärtom har Ryssland agerat taktiskt och inkonsekvent. Vad vissa ryssar med stolthet kallar förFast Power, en förmåga att snabbt använda militära medel, har visat sig vara en förhastad och illa genomtänkt användning av vapenmakt. Det geopolitiska tänkandets dominans i kriget i Ukraina förbiser de ekonomiska realiteterna och hotar att demolera den makroekonomiska balans som Ryssland med allt fog är stolt över.

Anhängare av medlemskap i alliansen pekar på att vi i olika hänseenden redan under det kalla kriget och sedan vi 1994 gick med i Partnership for Peace med Nato samarbetat så nära att ett medlemskap inte skulle innebära en stor skillnad mot nuläget. Men då förbiser man medlemskapets politiska symbolik och dess artikel 5 om solidariska försvarsförpliktelser, vilket företrädare för Nato inte sällan påpekar. De nyligen ingångna så kallade Host Nation Support-avtalen mellan våra länder och Nato ändrar inte detta förhållande. Man bortser också från det strategiska värdet i att optionen att ansöka om medlemskap finns och kan utövas om läget så skulle kräva.

Vid sidan av geopolitiken utgör den beslutsprocess våra regeringar står inför vid en eventuell ansökan en andra komplikation. Vi utgår från att en ansökan måste föregås av en folkomröstning. De båda regeringarna kommer då att ställas inför frågan om när sådana omröstningar skall ordnas, efter varandra eller samtidigt. För att undvika onödiga spekulationer både hemma och i omvärlden bör omröstningarna i detta fall hållas samtidigt.

Utgången av folkomröstningar är notoriskt svåra att förutsäga. Opinionsläget kan vidare skifta mellan beslutet och själva omröstningstillfället. Resultatet kan bli ganska jämnt, liksom när EU-inträdet avgjordes 1994 (53-47 i Sverige, 57-43 i Finland).

En ytterligare risk med folkomröstningar om samma sak i två olika länder är förstås att de kan ge olika resultat, vilket vore olyckligt. Nej i båda länderna skulle, liksom nej i ett och ja i det andra, närmastförsämra den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Om man anställer folkomröstningar i frågor av det avgörande slag som ett Nato-medlemskap innebär bör man nog vara rätt säker på att vinna.

Det är osannolikt att den nya finska regeringen efter riksdagsvalet 2015 följer det svenska exemplet att under den nu inledda mandatperioden utesluta Nato-medlemskap. Men det förblir samtidigt osannolikt att Finland eller Sverige går skilda vägar i Nato-frågan. Nyligen framlades en rapport till försvarsministern om Sveriges militära samarbeten med omvärlden, där utredaren föreslog att frågan om ett eventuellt Nato-medlemskap, helst tillsammans med Finland, borde analyseras. Försvarsministerns reaktion var dock att frågan saknade aktualitet.

Det förefaller alltså som om Finland och Sverige för överskådlig framtid borde avstå från att söka medlemskap. Varför skall man ändra en strategisk huvudlinje som för svensk del har 200 år på nacken, och för finsk del också är väl förankrad, om en ny tycks resa flera frågor än den löser? Bättre då att fördjupa samarbetet med Nato, samt ytterligare utveckla vårt bilaterala samarbete, som på senare år kommit längre än någon för 20 år sedan kunnat tro. Den nya svenska regeringen har särskilt betonat vikten av detta bilaterala samarbete. Till bilden hör givetvis att försvarsmakten i båda länderna, ges tillräckliga resurser för att hävda vår integritet. Den nya svenska regeringen har betonat behovet härav, samtidigt som den finska regeringen aviserat att man avser skjuta till nya resurser.

Kriget i Ukraina har, till slut, inneburit att strategiska analyser av förmåga och intentioner i Ryssland fått förnyad aktualitet. Ryssland är inte Sovjetunionen men är idag mera oförutsägbart än kommunistväldet. Speciellt det politisk-militära tänkandet bakom eventuella djärva åtaganden är en synnerligen krävande uppgift. Det auktoritära Rysslands förmåga att snabbt fatta beslut försvårar analysen och ökar osäkerhetsmomentet i kalkylerna. Därför växer den militära underrättelseverksamhetens och speciellt signalspaningens betydelse. All verksamhet och speciellt militärt sådant lämnar efter sig en elektroniskfoot print. Den bestående utmaningen är att fånga och identifiera den.

MATS BERGQUIST

Sveriges ambassadör i Helsingfors 1992-1997, London 1997-2004

RENÉ NYBERG

Finlands ambassadör i Moskva 2000-2004, Berlin 2004-2008

Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i finländska Helsingin Sanomat.

Vad tycker Du?  

Kommentera gärna allt för Sverige. 

Att leva är att ta ställning. Sverige skall utvecklas genom en öppen dialog. 

Tack! 

Det hade varit klädsamt och bra för Sverige, om någon politiker, som ofta säger vi måste bliva bättre att kommunicera och föra dialog med våra medborgare.
Kommentera inläggen, som säkert har både fel och rätt.
Du får gärna bjuda in någon att kommentera.
Denna blogg är politiskt obunden.
Tack ska du ha för din hjälp.

_______________ 
 Upprop ! Förändra etiken o. moralen i Sverige!

Nu har vi har fått nog och vi vill ha rättvisare i Sverige! Sätt ner foten!
Klicka Namninsamling för Förändra moralen i Sverige!

 
Läs även andra bloggares åsikter om : Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, NATO, PRO, SPF, Samhälle, Alliansen, Oppositionen, Pension, Pensionsmyndigheten, Kristianstad, Politik, Samhälle, Miljö, Skola, Omvårdnad, Sjukvård, Skåne, Region Skåne, FFDD, Direktdemokrati, Fria Tidningar,